UNDER UPPBYGGNAD

söndag 12 maj 2013

Ett jävligt seriöst inlägg

"Att vara fånge i sin egen kropp" är ett populärt uttryck som större människor ofta använder sig av. Dem syftar såklart på att dem egentligen, innerst inne, är rätt smala men har haft den stora oturen att fastna i en stor kropp. Precis som om det skedde under en natt.

"Att vara fånge i sin egen kropp" är ett uttryck som även jag gärna använder mig utav. Men för mig handlar det inte om katastrofal övervikt och hetsätande framåt småtimmarna. För mig handlar det om helt andra saker. Saker som att vilja så himla mycket att bröstkorgen snart exploderar, och hade jag inte haft ett lager utav centimetertjock hud, brosk och ett antal liter blod så hade jag förmodligen exploderat för längesen och orsakat en tryckvåg över halva Sverige. Att dessa viljor inte blir aktiva handlingar vet jag inte, det är fortfarande ett mysterium och jag gör allt jag kan för att lösa det.

Jag vill snöra på mig löparskorna, vrida upp musiken och ge mig ut och slå mina egna personliga rekord. Jag vill uppleva våren med vitsippor, solstrålar och kvittrande fåglar. Vad hindrar mig?

Jag vill slita av sängkläderna, starta en maskin tvätt, rensa kattlådan och sjunga högt medan jag dammsuger. Vad stoppar mig?

Jag vill plantera blommor på balkongen, laga nyttig lunch och blogga ofta. Varför gör jag inte det?

Jag vill borsta katten, använda tandtråd och läsa en bok. Ska det vara så svårt?

Jag vill vara bäst på jobbet, den roligaste kompisen, mysigaste flickvännen och den perfekta dottern.
Jag vill ha en hy som strålar, ett hår som glänser och en kropp som förstummar. Det ÄR svårt.

Jag vill så mycket, jag kan så mycket och jag är så mycket. Men istället för att nyttja det sitter jag och tittar på medan vitsipporna sakta vissnar, kattlådan väller över av illaluktande bajs och livet som hela tiden försvinner lite mer för varje dag som går.

Hela jag är som ett jävligt tungt fordon som kört fast i lera och inte kommer upp. Jag står bara och snurrar som fan på startlinjen, men kommer liksom inte iväg. Och leran skvätter ner mina närmaste så att dem blir smutsiga och vill gå därifrån. Är mina glansdagar över?

Detta är vad jag kallar att vara fånge i sig själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar